Regnig söndag

I bladet kan man läsa om en undersökning gjord av något som heter Pew Research Center där globala attityder undersökts i en rad olika länder, däribland Sverige. 1000 svenskar har fått svara på frågor om hot mot världens säkerhet, förtroende för stormakter, synen på konflikten i Mellanöstern etc. Artikelförfattaren gör också en kul koppling till Fredrik Lindströms programserie Världens modernaste land som tar upp Sveriges kulturella kuriosa som t.ex att vi gärnar berättar för de övriga vid köksbordet om varför vi ska gå på toaletten, eller att vi går i strumporna inomhus och även listar alla namnen på de boende i hemmet på ytterdörren inklusive alla husdjur. Undersökningen av PRC visar också på en intressant företeelse att vi svenskar betraktar begreppet "osvenskt" som positivt värdeladdat. Det får mig osökt att tänka på ett par citat av Mona Sahlin, numera ledare för Sveriges största parti;
"Jag hatar allt genuint typiskt svenskt." Eller ännu bättre (värre!); "Jag tror att det är lite det som gör många svenskar så avundsjuka på invandrargrupper. Ni har en kultur, en identitet, en historia, någonting som binder ihop er. Och vad har vi? Vi har midsommarafton och sådana töntiga saker." Att svenskar ända upp i de högsta maktsfärerna hyllar det osvenska kan ju (också enligt artikelförfattaren) bero på en rädsla att behöva fejsa sina egna tillkortakommanden och tro att det är något fel på oss själva. I ett töntifierande (precis som Mona gör) av den egna traditionen och kulturen behöver ju ingen ta någon ställning utan vi kan flyta fritt över kulturgränser och känna släktskap med vad som passar för tiden. Det är kanske därför som svenskar generellt anses vara formbara och medgörliga i bl.a politiska ställningstaganden. Inga stora protester här inte! Det finns ju ingen tydlig plattform och kärna i befolkningen. Detta tror jag är en utmärkt grund för främlingsfientlighet och misstänksamhet. När man inte själv vet vem man är eller var man står blir man ju följdaktligen osäker och i förlängningen självklart rädd. I Monas (som exempel) världsbild är det flykten från det svenska som är vägen till samförstånd och gemenskap över kulturgränser. Men om man inte vet var man har varit hur ska man då veta vart man är på väg?