Blekinge

I SvD idag kan man läsa om en 50-årig man som skjutit ihjäl en 15-årig mopedist som ett resultat av mångåriga trakasserier. I en av bloggarna läste jag ett inlägg som frågar sig varför en ensamarmé hyllas så unisont i bloggosfären apropå denna händelse. Jag svarade således med ett inlägg på bloggskribentens sida: Bloggskribenten undrar varför en ensamarmé hyllas. Det må stå för de som lite väl hetsigt hejar på 50-åringen och jag kan tycka att vissa kommentarer är lite väl blodtörstiga. Däremot kan jag på något sätt förstå mannen som sköt mot mopedgänget. Bloggskribenten vill mena på att mannen sköt för att döda och med siktet väl inställt grundligt genomförde sitt dåd. Jag tror det är en korkad slutsats. Han drog på allt vad bössan höll för utan tanke över huvud taget på konsekvenserna. Därför att han fick nog. Hans sinne gick på lunch och reptilen tog över. Jag tänkte direkt på filmen “Falling Down” när jag läste om händelsen. Vad tar man till när frustrationen övergår i blint raseri och vanmakt när bössan finns inom räckhåll? I det här fallet högg han bössan. I en tillräckligt bottenlös och vanmäktig situation skulle jag nog gjort något liknande. Det är lite förmätet och unket intellektualiserande av bloggskribenten att sitta och göra moraliska jämförelser med avrättningar av lokförare som kör tågen förbi huset etc. Det här specifika fallet handlade om ett trakasserande ungdomsgäng. I vilket en är död. Och det är djupt tragiskt. Det finns ingen anledning att moralisera över om det är rätt eller fel eller göra stupida jämförelser i tabellform. Det finns bara lidande i denna historia.